Oxana och jag har precis sagt hejdå till Moses. Vi hade en sista middag ihop med honom, Gerrit och Magda på Rub 23, sushirestaurangen som ligger vägg i vägg med Kaffi Karolína.
Att skiljas är att dö en smula, och det började förra måndagen. Jag var bakis från söndagen, för vi hade haft en sista poker- och ölkväll tillsammans hemma hos Moses och Dustin, och Guthrie och jag träffades på badhuset för en sista poolsession på måndagen.
Det är billigt att gå och simma här, och Guthrie och jag har gått flera gånger tillsammans och bara legat och flytit runt i de varma bassängerna och pratat om allt och ingenting. Så måndagen innan lunch blev en sista tur, vi satt under de starka jetstrålarna och fick en sista ryggmassage ihop. Guthrie sa hur hon försökte suga in varenda sekund av det för hon kommer sakna stället så otroligt mycket. Bara att sitta på backen under det varma vattnet och kunna blicka ut över bergen på andra sidan fjorden medan det ångar runt en.
Hon och Steve hade försökt göra listor på saker att se fram emot när det kommer tillbaka till storstadslivet i Washington DC, en av de tre sakerna som de kommit fram till (de kunde inte hitta fler) var att Guthrie äntligen skulle få tillbaka de hela lockarna av sitt hår. Det fanns liksom inte så mycket mer att längta till, vad det gällde att lämna Akureyri, sa hon.
Sen åkte jag med henne i taxin till deras nystädade lägenhet, kuddarna och kartorna var borttagna och allt charmigt slarv som gjorde den så personlig var undanstädat.
Magda, Moses, Dustin, Gerrit, jag, Steve och Guthrie var alla där och småpratade och kramades tusen gånger. Sen började klockan närma sig tre, så Magda, jag, Gerrit, Steve och Guth satte oss i Magdas fullproppade bil och åkte till flygplatsen, då kunde jag inte hålla mig längre. Så Guth satt och höll mig i handen medan jag bara tittade ut på alla passerande gatlyktor och träd och grät.
Jag är sämst i världen på hejdå. Jag vill ha alla vänner runt mig hela tiden ständigt.
I torsdags morse åkte Agnes och Dustin hem, Magda skjutsade dem med. Kvällen innan hade vi lite poker och fajitas hos Agnes, mest för att ta slut på all mat. Jag stod ute med Dustin, den råbarkade oerhört defensiva kanadensiska jägaren, personen med den pompösa självsäkerheten som gjorde att alla hade väldigt svårt för honom i början, men som varje dag sen dess har visat sig vara en oerhört fin, smart och vänlig själ. Trots vissa ansträngda försök att visa sig distanserad gentemot oss andra har det blivit så tydligt att han gillar oss alla, och vi honom, mer och mer hela tiden. "I'm really gonna miss you, Dustin" sa jag till honom. Jag vet att han kommer sakna mig med, för vi har väldigt roligt ihop och mobbar varandra vardagligt jämt och ständigt. Men som den defensiva karlakarl han är så kunde han inte erkänna det, utan sa istället "It's all good, Susanne." Bara det får mig att skratta lite när jag tänker på det.
De åkte 06:45 till flygplatsen, jag har inte sovit särskilt ordentligt på några veckor och hade ingen lektion den dagen, men jag åkte med i alla fall. Det känns så oredigt när man inte kan vinka av dem ordentligt. Man vill ju ha de där sista kramarna och se att de kommer på planet som de ska.
Sen idag har jag försökt skriva uppsats hela dagen, har runt 700 ord kvar, men det ska jag väl fixa imorgon. Gerrit ringde och frågade om jag ville komma över och äta fryspizza med honom och Magda, och det ville jag ju såklart. Gerrit började plugga Polar Law-programmet här, men det gick inte riktigt som han ville. Så när han fick praktik med möjlighet till fortsatt anställning som reporter hemma i Tyskland tackade han ja. Han har varit på Island från och till i över ett år, och även om det kändes svårt att lämna stället så kändes det som om det var dags att gå vidare, berättade han.
Så jag gick hem till Gerrit vid 3-tiden, köpte hans nästan splitter nya högtalare för 6000ISK (lite över 300SEK), samt två filtar, en matta och en massa värmeljus för 1000ISK. Så mitt rum har blivit fått en höjd mysighetsfaktor, både vad det gäller inredning och ljud.
Vid 19tiden gick vi in till stan, jisses vad det börjat bita i kinderna ute. Jag väger nog minst 3 kg mindre än när jag kom hit, så jag fryser mycket mer. Underställ och strumpbyxor ska inhandlas under veckan. Men det är en skön gångväg ner till stan, sträckan Skarðshlið 46 - Kaffi Karolína är nog den finaste promenadhalvtimmen jag vet.
Rub 23 har så himla god sushi, även om det är dyrt (även nu), så jag oroar mig lite över hur länge de kommer gå runt. Moses var skyldig mig lite pengar sen Airwaves, inte tillräckligt för att täcka en måltid på Rub 23, men han betalade allt ändå. Vi åt varsin sashimi, men sen var vi sugna på mer så vi beställde en blandad sushitallrik också, men tjocka tonfiskkuber och bitar av flundra som smälte i munnen. De vet verkligen hur man tar vara på fisk här på Island.
Gerrit var tvungen att gå tidigare för han skulle träffa sin hyresvärd som han är väldigt bra vän med, så vi kramade om honom och önskade honom lycka till med allt. Ska bli kul att hålla kontakten och se hur det går för honom i tidningsvärlden hemma i Tyskland.
Sen promenerade vi hem, vinkade av Magda på halva vägen och sen stack vi tre hem till oss, för Moses skulle lämna lite torrvaror åt mig och Oxana. På vägen hem var det lite tryckt stämning, så jag började prata om att jag behövde nya glasögon, sen svävade jag in på att berätta om Afsaneh som när hon var liten var blind som en fladdermus (det har väl förvisso inte blivit bättre med åren) och som när hon första gången fick sina glasögon blev så chockad av sin nya förbättrade syn att hon kräktes.
Vidare kom jag att tänka på min allra första pojkvän, Jonas, och hur han som barn kunde spy på befallning. Han kräktes ibland när han slog sig också, som när han gick in i en lyktstolpe och sen BLUUÄÄÄRGHHH. Eller om han inte fick nåt som han gärna ville ha, ungefär "MAMMAAAA jag vill ha en glass." "Nej Jonas, inte innan maten." "BLUÄÄÄRRGHHHH". Oxana skrattade så hon grät när jag berättade det, vi fick stanna och vänta på henne någon minut.
Sen kom vi hem, och Moses (som bor i Yellowknife, en liten stad i norra Kanada där de kan få uppemot -50 grader = vet hur man ska klä sig praktiskt, bär alltid en leatherman med sig och äger åt otal väldigt praktiska ryggsäckar och väskor) tog fram sin stora ryggsäck och packade upp téer och soppor, pasta, ris och kryddor i mängder. Så nu har vi torrvaror att klara oss i ett par veckor, minst. "Moses, you're like an early Santa" sa jag. Han bara log lite snett som bara han brukar göra, och sa lite släpigt "Oh... no problem, dude." Moses är en skön avslappnad individ som har en enorm självdistans. Han brukar använda sig av en avskalad men samtidigt helt absurd ironi i vardagssituationer på ett sätt som gör att det känns som om man kan säga vad som helst till honom. Han pratar aldrig heller en massa i onödan, och när han blir lite full (vilket han blir ganska lätt) så gör han en oslagbar robotdans. Det ska bli fint att få återse honom i vår.
Sen kramade vi honom och han gick iväg med sin stora ryggsäck, och jag tittade på Oxana (som Moses har haft nån slags flört med under hela tiden) och frågade "Are you OK, babe?" "Yes" sa hon snabbt, vände sig och stängde in sig på sitt rum.
Det är inte så mycket man kan göra ibland.
Den här sången är till alla underbara vänner som jag, den korta tiden på två månader till trots, lyckats få hittills på Island.
Och jag hoppas innerligt att de alla kommer tillbaka i vår, för jag bär dem allihopa i mitt hjärta.
tisdag 27 oktober 2009
söndag 18 oktober 2009
Bitterljuva Airwavesfestivalen
Jag kom för några timmar sedan tillbaka från en underbar helg i Reykjavík med Ox, Moses, Gerrit och Dustin.
"Have you ever heard about the Airwaves festival?" var något av det första Oxana någonsin sa till mig, och vi har pratat om det sen dess. Vi har gjort spellistor, pratat om banden vi vill se, om Reykjavík, funderat över hur många band man kan se på en kväll, undrat över vad man ska ta med sig, hur mycket folk som kommer komma... Inte en dag har gått den senaste månaden utan att vi pratat om hur spända vi är över att åka på festivalen.
Airwaves line up består mest av isländska band, men herre min je vad detta land har enorma resurser med talang, med tanke på hur litet det är. Och mestadels var musik delvis eller helt elektronisk, definitivt min kopp té.
Den började redan i onsdags, men eftersom vi alla pluggar så kunde vi inte åka förrän fredag runt lunch. Vi var framme vid halv 7, checkade in på vandrarhemmet som passande nog bara låg 10 minuter från alla konserter.
Det är en stadsfestival, och man går runt på olika pubar, klubbar och museer på spelningarna. De överskrider vanligtvis inte mer än 45 min, max en timme, så man får en hel fantastisk varierande buffé av ljuvlig musik på en kväll. Jag såg 12 konserter på 2 dagar!
Man träffar massa roligt folk, dansar till fötterna ramlar av, tar en öl per konsert, springer in i artister och fotografer, tappar bort varandra och hittar varandra igen.
Jag fick en så underlig känsla av Reykjavík... Det är en stor stad, med oerhört bra shopping. Vi kunde inte ens gå in i alla fina 2nd handaffärer, eller snygga lyxiga skobutiker, för de var så himla många. Och hela huvudgatan är kantad med pittoreska kaféer och charmiga pubar, små gömda dansklubbar i källarlokaler mellan husen och isländska restauranger som ligger vägg i vägg med dem. Och det första som slog mig vad hur mycket jag tyckte om denna stad, den var så vacker och det var så mycket med den som tilltalade mig, så många av de element jag letar efter i en stad. Samtidigt gav den mig en ofrånkomlig känsla av melankoli, som jag inte begrep. Det kändes som om jag hade ett förflutet där. Som om jag haft en kärlekshistoria som gick fel för flera år sen, och att jag sen kom tillbaka till det.
Jag har aldrig upplevt det innan. Det var så himla bitterljuvt. Samtidigt som jag kände mig nästan ledsen över att vara där så ville jag till varje pris stanna kvar. Som en slags olycklig kärlek.
Det hände en massa roliga fina saker där, även om jag kände mig melankolisk. På lördagen gick vi på en stor loppmarknad nere i stan, inne i en enorm lagerlokal. Så jag vandrar runt lite på egen hand därinne, provar en skinnjacka och bläddrar i lite böcker. Då kommer en gammal lodis fram till mig och börjar sluddra på isländska. Han luktar sprit och tar min arm och min hand. Jag säger "I don't understand" varpå han börjar prata engelska istället. Han tittar mig djupt in i ögonen, ser oroad ut och säger "Do you throw up too?" jag frågar vad han säger, han repeterar samma fråga. Förvirrad svarar jag "No... but I have to go now", så han blundar en stund, nickar och släpper min hand. Först efter att ha gått några meter därifrån förstår jag vad som hände. Gubben såg min rakade skalle och trodde att jag hade nån slags cancer. Han frågade om jag spydde för han trodde jag gick på cellgifter! Jag kunde inte sluta skratta.
Så ja, min nyrakade skalle drar en massa olika reaktioner till sig. Jag märkte inte så mycket av det, men Dustin hävdade att folk vände sig och om tittade när jag gick förbi. Isländska kvinnor har ofta långt vackert naturligt hår, så de är väl inte vana vid att se en ung tjej utan något alls.
Mellan två konserter igår gick jag in på en pub för att ta en kaffe. Så jag hängde i baren, lite lullig och slurpade i mig en mugg varmt koffein, när två killar kommer och beställer öl. Den ena håller i en kamera, tittar lite nyfiket på mig och berömmer mitt hår (eller avsaknad av det) och undrar om han kan ta en bild av mig, om jag inte har något emot det. Visst, säger jag. "OK, come over here, over by the slot machines" säger han. Han presenterar sig som Peter och jag får ta av mig jackan och halsduken och han slänger massa poseringskommandon åt mig och knäpper iväg. "Lift your head, more to the right. And shoot me some eyes here..." Klick, klick, klick. Ox, Moses och Dustin kommer in och undrar vad som händer, jag bara skakar på huvudet. Fotografen tycker jag har ett bra ansikte och bra ögon, och frågar om vi kan ses för att ta mer bilder nån annan gång, kanske nästa morgon. "I'm leaving for Akureyri tomorrow" svarar jag. "GREAT" säger han, "I'm going there in a couple of weeks, give me your e-mail and we can meet up for another photosession". Så vi byter nummer och e-mail, och jag går ut till mina garvande vänner med ytterligare en knasig historia i bakfickan.
Denna bild mailade han till mig idag, han verkar veta hur man gör med en Nikon.
Den första konserten vi såg var ett amerikanskt band som hette The Drums, och det var ett jävla bra första val: poppig snabb rock med en kille som spelade tamburin samtidigt som han hoppade runt som Tiger i Nalle Puh på scen, det märktes verkligen att detta band älskade att spela musik. Och det smittade av sig, vi blev så himla taggade allihop. Åh, vad det känns i hjärtat bara att tänka på det, jag skulle kunna göra om denna helg och alla fantastiska spelningar igen och igen och igen. För att inte tala om att vi missar Gusguskonserten inatt, det känns så himla bittert, men vad kan man göra. Jag får vara glad över de två dagar jag faktiskt fick på denna otroliga festival.
En av de bästa konserterna vi såg var med en kille som heter Ólafur Arnalds, ett musikaliskt underbarn, 21 år gammal och jobbar redan med projekt tillsammans med Londons symfoniorkester. Han hade två violinister och en cellist på scen, det är så härligt med närmast sprakande torra stråkar till symfoniskt svävande pianospel och datoriserade trummor, som mest märks bara som en antydan. Hela konsertlokalen var knäpptyst, det kändes som om varenda öra därinne var vässat till max, ingen ville gå miste om att ta emot en endaste ton av den här killen. Oerhört fin stämning.
Jag vet inte var det är med mig, men jag har väl tagit med min den bitterljuva känslan från Reykjavík hem. Jag har haft en fantastisk helg som jag aldrig kommer glömma, med mina fina vänner. Moses och Dustin åker snart för deras Polar Lawprogram är slut. Det kommer tillbaka i februari. Imorgon är sista kvällen med Guthrie och Steve, för det åker på tisdag. Det kanske är det jag deppar över.
Kommer gråta ögonen ur mig imorgon.
"Have you ever heard about the Airwaves festival?" var något av det första Oxana någonsin sa till mig, och vi har pratat om det sen dess. Vi har gjort spellistor, pratat om banden vi vill se, om Reykjavík, funderat över hur många band man kan se på en kväll, undrat över vad man ska ta med sig, hur mycket folk som kommer komma... Inte en dag har gått den senaste månaden utan att vi pratat om hur spända vi är över att åka på festivalen.
Airwaves line up består mest av isländska band, men herre min je vad detta land har enorma resurser med talang, med tanke på hur litet det är. Och mestadels var musik delvis eller helt elektronisk, definitivt min kopp té.
Den började redan i onsdags, men eftersom vi alla pluggar så kunde vi inte åka förrän fredag runt lunch. Vi var framme vid halv 7, checkade in på vandrarhemmet som passande nog bara låg 10 minuter från alla konserter.
Det är en stadsfestival, och man går runt på olika pubar, klubbar och museer på spelningarna. De överskrider vanligtvis inte mer än 45 min, max en timme, så man får en hel fantastisk varierande buffé av ljuvlig musik på en kväll. Jag såg 12 konserter på 2 dagar!
Man träffar massa roligt folk, dansar till fötterna ramlar av, tar en öl per konsert, springer in i artister och fotografer, tappar bort varandra och hittar varandra igen.
Jag fick en så underlig känsla av Reykjavík... Det är en stor stad, med oerhört bra shopping. Vi kunde inte ens gå in i alla fina 2nd handaffärer, eller snygga lyxiga skobutiker, för de var så himla många. Och hela huvudgatan är kantad med pittoreska kaféer och charmiga pubar, små gömda dansklubbar i källarlokaler mellan husen och isländska restauranger som ligger vägg i vägg med dem. Och det första som slog mig vad hur mycket jag tyckte om denna stad, den var så vacker och det var så mycket med den som tilltalade mig, så många av de element jag letar efter i en stad. Samtidigt gav den mig en ofrånkomlig känsla av melankoli, som jag inte begrep. Det kändes som om jag hade ett förflutet där. Som om jag haft en kärlekshistoria som gick fel för flera år sen, och att jag sen kom tillbaka till det.
Jag har aldrig upplevt det innan. Det var så himla bitterljuvt. Samtidigt som jag kände mig nästan ledsen över att vara där så ville jag till varje pris stanna kvar. Som en slags olycklig kärlek.
Det hände en massa roliga fina saker där, även om jag kände mig melankolisk. På lördagen gick vi på en stor loppmarknad nere i stan, inne i en enorm lagerlokal. Så jag vandrar runt lite på egen hand därinne, provar en skinnjacka och bläddrar i lite böcker. Då kommer en gammal lodis fram till mig och börjar sluddra på isländska. Han luktar sprit och tar min arm och min hand. Jag säger "I don't understand" varpå han börjar prata engelska istället. Han tittar mig djupt in i ögonen, ser oroad ut och säger "Do you throw up too?" jag frågar vad han säger, han repeterar samma fråga. Förvirrad svarar jag "No... but I have to go now", så han blundar en stund, nickar och släpper min hand. Först efter att ha gått några meter därifrån förstår jag vad som hände. Gubben såg min rakade skalle och trodde att jag hade nån slags cancer. Han frågade om jag spydde för han trodde jag gick på cellgifter! Jag kunde inte sluta skratta.
Så ja, min nyrakade skalle drar en massa olika reaktioner till sig. Jag märkte inte så mycket av det, men Dustin hävdade att folk vände sig och om tittade när jag gick förbi. Isländska kvinnor har ofta långt vackert naturligt hår, så de är väl inte vana vid att se en ung tjej utan något alls.
Mellan två konserter igår gick jag in på en pub för att ta en kaffe. Så jag hängde i baren, lite lullig och slurpade i mig en mugg varmt koffein, när två killar kommer och beställer öl. Den ena håller i en kamera, tittar lite nyfiket på mig och berömmer mitt hår (eller avsaknad av det) och undrar om han kan ta en bild av mig, om jag inte har något emot det. Visst, säger jag. "OK, come over here, over by the slot machines" säger han. Han presenterar sig som Peter och jag får ta av mig jackan och halsduken och han slänger massa poseringskommandon åt mig och knäpper iväg. "Lift your head, more to the right. And shoot me some eyes here..." Klick, klick, klick. Ox, Moses och Dustin kommer in och undrar vad som händer, jag bara skakar på huvudet. Fotografen tycker jag har ett bra ansikte och bra ögon, och frågar om vi kan ses för att ta mer bilder nån annan gång, kanske nästa morgon. "I'm leaving for Akureyri tomorrow" svarar jag. "GREAT" säger han, "I'm going there in a couple of weeks, give me your e-mail and we can meet up for another photosession". Så vi byter nummer och e-mail, och jag går ut till mina garvande vänner med ytterligare en knasig historia i bakfickan.
Denna bild mailade han till mig idag, han verkar veta hur man gör med en Nikon.Den första konserten vi såg var ett amerikanskt band som hette The Drums, och det var ett jävla bra första val: poppig snabb rock med en kille som spelade tamburin samtidigt som han hoppade runt som Tiger i Nalle Puh på scen, det märktes verkligen att detta band älskade att spela musik. Och det smittade av sig, vi blev så himla taggade allihop. Åh, vad det känns i hjärtat bara att tänka på det, jag skulle kunna göra om denna helg och alla fantastiska spelningar igen och igen och igen. För att inte tala om att vi missar Gusguskonserten inatt, det känns så himla bittert, men vad kan man göra. Jag får vara glad över de två dagar jag faktiskt fick på denna otroliga festival.
En av de bästa konserterna vi såg var med en kille som heter Ólafur Arnalds, ett musikaliskt underbarn, 21 år gammal och jobbar redan med projekt tillsammans med Londons symfoniorkester. Han hade två violinister och en cellist på scen, det är så härligt med närmast sprakande torra stråkar till symfoniskt svävande pianospel och datoriserade trummor, som mest märks bara som en antydan. Hela konsertlokalen var knäpptyst, det kändes som om varenda öra därinne var vässat till max, ingen ville gå miste om att ta emot en endaste ton av den här killen. Oerhört fin stämning.
Jag vet inte var det är med mig, men jag har väl tagit med min den bitterljuva känslan från Reykjavík hem. Jag har haft en fantastisk helg som jag aldrig kommer glömma, med mina fina vänner. Moses och Dustin åker snart för deras Polar Lawprogram är slut. Det kommer tillbaka i februari. Imorgon är sista kvällen med Guthrie och Steve, för det åker på tisdag. Det kanske är det jag deppar över.
Kommer gråta ögonen ur mig imorgon.
torsdag 8 oktober 2009
Plugghäst
Denna vecka har varit extrem vad det gäller läsande och pluggande. Presentation av en egen teori gällande Constitutional Theory på tisdagen, prov i Development Economics igår (vilket kändes som om det gick riktigt bra. Jag kom ihåg alla teorier och modeller. Efteråt frågades det runt hur mycket var och en skrivit, de flesta verkade ha skrivit 4-5 sidor. Vad gör svensken? Hon skriver 10 sidor. Tror dock det beror mest på att ingen av de andra eleverna är så jättebra på engelska, så språkmässigt har jag nog en fördel. Sen tror jag ju alltid att läraren behöver upplysas om mitt extremt analytiska tänkande och mina tolkningar angående sagda teorier... Vi får se hur det går.)
Imorgon är det prov i Constitutional Theory, så idag försöker jag läsa på igen på hur Constitutional law and politics kan diskuteras, huruvida teorierna spelar roll och i så fall till vilken grad, vad MacCormick, Barden och Loughlin har att säga om saken...
Jag blir alltid så himla upptrissad av allt pluggande, känns ofta som man glömt eller inte förstått nåt, så vaknar man 3 på morgonen och går igenom alla teorier i huvudet, klarvaken och oförmögen att somna om.
Behöver jag säga att jag längtar till fredag kväll? Polar Law-studenterna har också extremt mycket att läsa och skriva inför helgen, men fredagen har vi redan bokat för att bara ha roligt och tömma hjärnan från facktermer och teoretiska begrepp.
Det blir väl middag och utgång, som förra fredagen. Då hamnade vi till sist på Kaffi Amour, som visade sig ha en privat fest, men vi fick komma in ändå. Det var ett program från nåt universitet som firade att studierna var över, något slags elektrikerprogram. I alla fall, de blev överraskade och glada över att det kom lite nytt folk, så vi fick gratis öl. Koordinatorn för programmet var en jovialisk man i 65årsåldern med flint som var jätteglad, skrattade hela tiden och repeterade allt han berättade tre gånger för han var lullig. När jag sa att jag var från Sverige sken han upp och berättade att han brukade spela golf i en liten stad vid kusten som hette Karlskrona(!). När jag sa att jag var därifrån fick vi ännu mer öl. Kanadensarna fick oerhört mycket uppmärksamhet, då de hade haft nåt utbytesprogram med Kanada, men inte lyckats lokalisera en enda kanadensare på hela Island. Koordinatorn delade ut sitt kort till oss allihop. Det var en rolig kväll, blev mycket dans också.
Nu är det paus i pluggandet, Oxana och jag ska gå till Röda Korset-butiken och fynda billiga skor och klänningar ett tag.
Adios
Imorgon är det prov i Constitutional Theory, så idag försöker jag läsa på igen på hur Constitutional law and politics kan diskuteras, huruvida teorierna spelar roll och i så fall till vilken grad, vad MacCormick, Barden och Loughlin har att säga om saken...
Jag blir alltid så himla upptrissad av allt pluggande, känns ofta som man glömt eller inte förstått nåt, så vaknar man 3 på morgonen och går igenom alla teorier i huvudet, klarvaken och oförmögen att somna om.
Behöver jag säga att jag längtar till fredag kväll? Polar Law-studenterna har också extremt mycket att läsa och skriva inför helgen, men fredagen har vi redan bokat för att bara ha roligt och tömma hjärnan från facktermer och teoretiska begrepp.
Det blir väl middag och utgång, som förra fredagen. Då hamnade vi till sist på Kaffi Amour, som visade sig ha en privat fest, men vi fick komma in ändå. Det var ett program från nåt universitet som firade att studierna var över, något slags elektrikerprogram. I alla fall, de blev överraskade och glada över att det kom lite nytt folk, så vi fick gratis öl. Koordinatorn för programmet var en jovialisk man i 65årsåldern med flint som var jätteglad, skrattade hela tiden och repeterade allt han berättade tre gånger för han var lullig. När jag sa att jag var från Sverige sken han upp och berättade att han brukade spela golf i en liten stad vid kusten som hette Karlskrona(!). När jag sa att jag var därifrån fick vi ännu mer öl. Kanadensarna fick oerhört mycket uppmärksamhet, då de hade haft nåt utbytesprogram med Kanada, men inte lyckats lokalisera en enda kanadensare på hela Island. Koordinatorn delade ut sitt kort till oss allihop. Det var en rolig kväll, blev mycket dans också.
Nu är det paus i pluggandet, Oxana och jag ska gå till Röda Korset-butiken och fynda billiga skor och klänningar ett tag.
Adios
fredag 2 oktober 2009
Valvaka
Godmorgon!
Här på Island vaknar man upp och sträcker på sig, sveper täcket om sig en gång till för man känner lite hur det drar i rummet. Det är knäpptyst utanför, så sträcker man upp sitt rufsiga huvud lagom så man kan se ut över fönsterkarmen. Då ser man att allt är täckt i ett decimetertjockt lager snö och det kommer bara mer och mer hela tiden. Stora flingor. Det är spännande att bo på ett ställe där man aldrig vet hur det ska se ut utanför, där vädret ändras var 3e timme. Att inte tycka om det är väldigt svårt.
Valtrippen blev av igår! Jag och Oxana packade ner några flaskor vatten och några mackor, gick upp till Solborg (skolbyggnaden) och där mötte vi de andra utbytesstudenterna, alla såg ut som michelingubbar för de hade så mycket tjocka kläder på sig. Dock skulle vi kunna ha haft på oss lika mycket till, fick vi komma att lära oss...
Några isländska studenter åkte med oss och skjutsade oss till båten. Vyerna man ser bara när man åker bil någonstans här gör en helt andfådd, kan aldrig se hur man någonsin skulle tröttna på detta oerhört vackra landskap.
Väl framme vid båten så tyckte jag att det såg ut att vara en väldigt liten båt med tanke på hur många vi var som skulle åka, men alla fick plats utan problem. Det var mulet i början, men sen började det lätta. Direkt när vi lämnade kajen så såg folk en vikval! Jag hörde hur alla flämtade och tjoade flera gånger i rad, men jag han inte med att se den. Jag hade nästan gett upp då båten började köra ut igen, men då, långt borta och snabbt som ögat, såg jag en mörk rygg titta upp över vattnet. Kände mig som Susanne 5 år första gången på en djurpark. Med tanke på att den bara var uppe någon sekund så var det svårt att får en bild på det.
Men färden ut till mer öppna vatten där knölvalarna skull befinna sig var helt magnifik. Det känns som om jag sliter ut alla superlativ och adjektiv, men det finns inget annat att göra när man pratar om hur det ser ut här på Island. Jag säger inget mer, ni får se själva.
Tokiga islandshästar betar farligt nära kanten. Lite senare såg vi ett gäng får med ännu mindre självbevarelsedrift, men de verkade vara vana vid att leva "on the edge".
Jag började bli kallare och kallare på båten, men lyckligtvis hade Steve och Guthrie med sig en extra vindjacka till mig (plus vindbyxor och varma strumpor, de verkar räkna in mig i allt de gör. Så himla omtänksamma) så blev det bättre. Dock kände jag att tårna började tappa all känsel, men det var inte mycket att göra åt. Men det serverades på kaffe och kaka på båten, så man kunde värma upp mavven lite.
Marieke och jag försökte hålla värmen! Hon och hennes pojkvän Nikolas kommer från Tyskland men båda pratar jättebra svenska. Marieke var i Sverige för nåt år sen, då jobbade hon som guide och hundförare uppe i norraste norr. Tycker det är skithäftigt att en ung tjej som inte känner en kotte i Sverige åker upp till Lappland och utan större erfarenhet tar ett jobb som hundförare där man får jobba häcken av sig, skotta snö varje dag i extrem kyla samt bossa över en massa hundar och se efter turister.
Väntar på valarna i mössan som jag fick av Herb, Moses polare som var på besök. Den var varm i alla fall!
Efter mycket lång färd mot horisonten sån började vi till slut se de där små puffarna av vatten långt borta som betyder att knölvalarna är där och hämtar luft. De var tre stycken i en liten flock, och vi tog oss närmare. Fast det är svårt att veta var de är exakt, för efter de varit uppe och hämtat luft så dyker de ju ner igen och stannar där i 6-7 minuter, och då kan du ju dyka upp nån helt annanstans.
MEN! Precis då såg såg vi dem! Knölvalar lyfter ju alltid upp stjärtfenan ovanför vattnet innan de dyker, så det var lätt att se dem.
Naturligtvis bröt hela båten hela tiden ut i jubel och tillrop som om vi vore fjortisar på en Backstreet Boyskonsert. "THERE IT IS, LOOK LOOK!!!" Härligt att 20 vuxna mänskor kan bli så till sig i trasorna av ett däggdjur i sin naturliga miljö.
Det var verkligen en fantastisk känsla att se så stora djur som man bara läst om förut, och att inte göra det på nån djurpark. Att vi får komma till dem, på en blåsig jävla båt iklädda ylle upp till tänderna, hackandes tänder och med isklumpar till fötter. Fantastiska vackra djur.
Efter det drog vi och fiskade torsk, det var hur lätt som helst, det nappade direkt. I med reven, sen inte ens nån minut senare var det bara att dra upp den!
Dustin med sin fisk. Det är svårt att fattar att det är torsk, för den är så himla röd, ser nästan ut som nån slags karp. Men tydligen är det en slags alg som de äter som gör att de blir röda.
Rensning direkt på båten! Islänningar är grymma med kniven. Haldor, i svart mössa närmast kameran, verkade ha rensat fick innan han lärde sig gå. Snabbt och lätt skar han ut fina feta filéer av vitt kött, han fick det att se så himla enkelt ut. Och några av filéerna tog vi hem och lagade i ugnen, härligt att äta nyfångad fisk som man inte behöver köpa i en affär.
En iskall men underbar dag på sjön var det i alla fall. Vi stack hem till Steve och Guthrie och lagade fisken, sen gick Oxana och jag hem strax innan 12. Det var nog längesen jag somnade så snabbt.
Nu ska jag plugga Development Economics, för det ikväll är det fiesta och det måste man försöka göra sig förtjänt av.
Ses!
Här på Island vaknar man upp och sträcker på sig, sveper täcket om sig en gång till för man känner lite hur det drar i rummet. Det är knäpptyst utanför, så sträcker man upp sitt rufsiga huvud lagom så man kan se ut över fönsterkarmen. Då ser man att allt är täckt i ett decimetertjockt lager snö och det kommer bara mer och mer hela tiden. Stora flingor. Det är spännande att bo på ett ställe där man aldrig vet hur det ska se ut utanför, där vädret ändras var 3e timme. Att inte tycka om det är väldigt svårt.
Valtrippen blev av igår! Jag och Oxana packade ner några flaskor vatten och några mackor, gick upp till Solborg (skolbyggnaden) och där mötte vi de andra utbytesstudenterna, alla såg ut som michelingubbar för de hade så mycket tjocka kläder på sig. Dock skulle vi kunna ha haft på oss lika mycket till, fick vi komma att lära oss...
Några isländska studenter åkte med oss och skjutsade oss till båten. Vyerna man ser bara när man åker bil någonstans här gör en helt andfådd, kan aldrig se hur man någonsin skulle tröttna på detta oerhört vackra landskap.
Väl framme vid båten så tyckte jag att det såg ut att vara en väldigt liten båt med tanke på hur många vi var som skulle åka, men alla fick plats utan problem. Det var mulet i början, men sen började det lätta. Direkt när vi lämnade kajen så såg folk en vikval! Jag hörde hur alla flämtade och tjoade flera gånger i rad, men jag han inte med att se den. Jag hade nästan gett upp då båten började köra ut igen, men då, långt borta och snabbt som ögat, såg jag en mörk rygg titta upp över vattnet. Kände mig som Susanne 5 år första gången på en djurpark. Med tanke på att den bara var uppe någon sekund så var det svårt att får en bild på det.
Men färden ut till mer öppna vatten där knölvalarna skull befinna sig var helt magnifik. Det känns som om jag sliter ut alla superlativ och adjektiv, men det finns inget annat att göra när man pratar om hur det ser ut här på Island. Jag säger inget mer, ni får se själva.
Tokiga islandshästar betar farligt nära kanten. Lite senare såg vi ett gäng får med ännu mindre självbevarelsedrift, men de verkade vara vana vid att leva "on the edge".
Jag började bli kallare och kallare på båten, men lyckligtvis hade Steve och Guthrie med sig en extra vindjacka till mig (plus vindbyxor och varma strumpor, de verkar räkna in mig i allt de gör. Så himla omtänksamma) så blev det bättre. Dock kände jag att tårna började tappa all känsel, men det var inte mycket att göra åt. Men det serverades på kaffe och kaka på båten, så man kunde värma upp mavven lite.
Marieke och jag försökte hålla värmen! Hon och hennes pojkvän Nikolas kommer från Tyskland men båda pratar jättebra svenska. Marieke var i Sverige för nåt år sen, då jobbade hon som guide och hundförare uppe i norraste norr. Tycker det är skithäftigt att en ung tjej som inte känner en kotte i Sverige åker upp till Lappland och utan större erfarenhet tar ett jobb som hundförare där man får jobba häcken av sig, skotta snö varje dag i extrem kyla samt bossa över en massa hundar och se efter turister.
Väntar på valarna i mössan som jag fick av Herb, Moses polare som var på besök. Den var varm i alla fall!Efter mycket lång färd mot horisonten sån började vi till slut se de där små puffarna av vatten långt borta som betyder att knölvalarna är där och hämtar luft. De var tre stycken i en liten flock, och vi tog oss närmare. Fast det är svårt att veta var de är exakt, för efter de varit uppe och hämtat luft så dyker de ju ner igen och stannar där i 6-7 minuter, och då kan du ju dyka upp nån helt annanstans.
MEN! Precis då såg såg vi dem! Knölvalar lyfter ju alltid upp stjärtfenan ovanför vattnet innan de dyker, så det var lätt att se dem.
Naturligtvis bröt hela båten hela tiden ut i jubel och tillrop som om vi vore fjortisar på en Backstreet Boyskonsert. "THERE IT IS, LOOK LOOK!!!" Härligt att 20 vuxna mänskor kan bli så till sig i trasorna av ett däggdjur i sin naturliga miljö.
Det var verkligen en fantastisk känsla att se så stora djur som man bara läst om förut, och att inte göra det på nån djurpark. Att vi får komma till dem, på en blåsig jävla båt iklädda ylle upp till tänderna, hackandes tänder och med isklumpar till fötter. Fantastiska vackra djur.
Efter det drog vi och fiskade torsk, det var hur lätt som helst, det nappade direkt. I med reven, sen inte ens nån minut senare var det bara att dra upp den!
Dustin med sin fisk. Det är svårt att fattar att det är torsk, för den är så himla röd, ser nästan ut som nån slags karp. Men tydligen är det en slags alg som de äter som gör att de blir röda.
Rensning direkt på båten! Islänningar är grymma med kniven. Haldor, i svart mössa närmast kameran, verkade ha rensat fick innan han lärde sig gå. Snabbt och lätt skar han ut fina feta filéer av vitt kött, han fick det att se så himla enkelt ut. Och några av filéerna tog vi hem och lagade i ugnen, härligt att äta nyfångad fisk som man inte behöver köpa i en affär.
En iskall men underbar dag på sjön var det i alla fall. Vi stack hem till Steve och Guthrie och lagade fisken, sen gick Oxana och jag hem strax innan 12. Det var nog längesen jag somnade så snabbt.
Nu ska jag plugga Development Economics, för det ikväll är det fiesta och det måste man försöka göra sig förtjänt av.
Ses!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)