En massa avsked.

Oxana och jag har precis sagt hejdå till Moses. Vi hade en sista middag ihop med honom, Gerrit och Magda på Rub 23, sushirestaurangen som ligger vägg i vägg med Kaffi Karolína.

Att skiljas är att dö en smula, och det började förra måndagen. Jag var bakis från söndagen, för vi hade haft en sista poker- och ölkväll tillsammans hemma hos Moses och Dustin, och Guthrie och jag träffades på badhuset för en sista poolsession på måndagen.
Det är billigt att gå och simma här, och Guthrie och jag har gått flera gånger tillsammans och bara legat och flytit runt i de varma bassängerna och pratat om allt och ingenting. Så måndagen innan lunch blev en sista tur, vi satt under de starka jetstrålarna och fick en sista ryggmassage ihop. Guthrie sa hur hon försökte suga in varenda sekund av det för hon kommer sakna stället så otroligt mycket. Bara att sitta på backen under det varma vattnet och kunna blicka ut över bergen på andra sidan fjorden medan det ångar runt en.
Hon och Steve hade försökt göra listor på saker att se fram emot när det kommer tillbaka till storstadslivet i Washington DC, en av de tre sakerna som de kommit fram till (de kunde inte hitta fler) var att Guthrie äntligen skulle få tillbaka de hela lockarna av sitt hår. Det fanns liksom inte så mycket mer att längta till, vad det gällde att lämna Akureyri, sa hon.

Sen åkte jag med henne i taxin till deras nystädade lägenhet, kuddarna och kartorna var borttagna och allt charmigt slarv som gjorde den så personlig var undanstädat.
Magda, Moses, Dustin, Gerrit, jag, Steve och Guthrie var alla där och småpratade och kramades tusen gånger. Sen började klockan närma sig tre, så Magda, jag, Gerrit, Steve och Guth satte oss i Magdas fullproppade bil och åkte till flygplatsen, då kunde jag inte hålla mig längre. Så Guth satt och höll mig i handen medan jag bara tittade ut på alla passerande gatlyktor och träd och grät.

Jag är sämst i världen på hejdå. Jag vill ha alla vänner runt mig hela tiden ständigt.

I torsdags morse åkte Agnes och Dustin hem, Magda skjutsade dem med. Kvällen innan hade vi lite poker och fajitas hos Agnes, mest för att ta slut på all mat. Jag stod ute med Dustin, den råbarkade oerhört defensiva kanadensiska jägaren, personen med den pompösa självsäkerheten som gjorde att alla hade väldigt svårt för honom i början, men som varje dag sen dess har visat sig vara en oerhört fin, smart och vänlig själ. Trots vissa ansträngda försök att visa sig distanserad gentemot oss andra har det blivit så tydligt att han gillar oss alla, och vi honom, mer och mer hela tiden. "I'm really gonna miss you, Dustin" sa jag till honom. Jag vet att han kommer sakna mig med, för vi har väldigt roligt ihop och mobbar varandra vardagligt jämt och ständigt. Men som den defensiva karlakarl han är så kunde han inte erkänna det, utan sa istället "It's all good, Susanne." Bara det får mig att skratta lite när jag tänker på det.
De åkte 06:45 till flygplatsen, jag har inte sovit särskilt ordentligt på några veckor och hade ingen lektion den dagen, men jag åkte med i alla fall. Det känns så oredigt när man inte kan vinka av dem ordentligt. Man vill ju ha de där sista kramarna och se att de kommer på planet som de ska.

Sen idag har jag försökt skriva uppsats hela dagen, har runt 700 ord kvar, men det ska jag väl fixa imorgon. Gerrit ringde och frågade om jag ville komma över och äta fryspizza med honom och Magda, och det ville jag ju såklart. Gerrit började plugga Polar Law-programmet här, men det gick inte riktigt som han ville. Så när han fick praktik med möjlighet till fortsatt anställning som reporter hemma i Tyskland tackade han ja. Han har varit på Island från och till i över ett år, och även om det kändes svårt att lämna stället så kändes det som om det var dags att gå vidare, berättade han.
Så jag gick hem till Gerrit vid 3-tiden, köpte hans nästan splitter nya högtalare för 6000ISK (lite över 300SEK), samt två filtar, en matta och en massa värmeljus för 1000ISK. Så mitt rum har blivit fått en höjd mysighetsfaktor, både vad det gäller inredning och ljud.
Vid 19tiden gick vi in till stan, jisses vad det börjat bita i kinderna ute. Jag väger nog minst 3 kg mindre än när jag kom hit, så jag fryser mycket mer. Underställ och strumpbyxor ska inhandlas under veckan. Men det är en skön gångväg ner till stan, sträckan Skarðshlið 46 - Kaffi Karolína är nog den finaste promenadhalvtimmen jag vet.
Rub 23 har så himla god sushi, även om det är dyrt (även nu), så jag oroar mig lite över hur länge de kommer gå runt. Moses var skyldig mig lite pengar sen Airwaves, inte tillräckligt för att täcka en måltid på Rub 23, men han betalade allt ändå. Vi åt varsin sashimi, men sen var vi sugna på mer så vi beställde en blandad sushitallrik också, men tjocka tonfiskkuber och bitar av flundra som smälte i munnen. De vet verkligen hur man tar vara på fisk här på Island.

Gerrit var tvungen att gå tidigare för han skulle träffa sin hyresvärd som han är väldigt bra vän med, så vi kramade om honom och önskade honom lycka till med allt. Ska bli kul att hålla kontakten och se hur det går för honom i tidningsvärlden hemma i Tyskland.
Sen promenerade vi hem, vinkade av Magda på halva vägen och sen stack vi tre hem till oss, för Moses skulle lämna lite torrvaror åt mig och Oxana. På vägen hem var det lite tryckt stämning, så jag började prata om att jag behövde nya glasögon, sen svävade jag in på att berätta om Afsaneh som när hon var liten var blind som en fladdermus (det har väl förvisso inte blivit bättre med åren) och som när hon första gången fick sina glasögon blev så chockad av sin nya förbättrade syn att hon kräktes.
Vidare kom jag att tänka på min allra första pojkvän, Jonas, och hur han som barn kunde spy på befallning. Han kräktes ibland när han slog sig också, som när han gick in i en lyktstolpe och sen BLUUÄÄÄRGHHH. Eller om han inte fick nåt som han gärna ville ha, ungefär "MAMMAAAA jag vill ha en glass." "Nej Jonas, inte innan maten." "BLUÄÄÄRRGHHHH". Oxana skrattade så hon grät när jag berättade det, vi fick stanna och vänta på henne någon minut.

Sen kom vi hem, och Moses (som bor i Yellowknife, en liten stad i norra Kanada där de kan få uppemot -50 grader = vet hur man ska klä sig praktiskt, bär alltid en leatherman med sig och äger åt otal väldigt praktiska ryggsäckar och väskor) tog fram sin stora ryggsäck och packade upp téer och soppor, pasta, ris och kryddor i mängder. Så nu har vi torrvaror att klara oss i ett par veckor, minst. "Moses, you're like an early Santa" sa jag. Han bara log lite snett som bara han brukar göra, och sa lite släpigt "Oh... no problem, dude." Moses är en skön avslappnad individ som har en enorm självdistans. Han brukar använda sig av en avskalad men samtidigt helt absurd ironi i vardagssituationer på ett sätt som gör att det känns som om man kan säga vad som helst till honom. Han pratar aldrig heller en massa i onödan, och när han blir lite full (vilket han blir ganska lätt) så gör han en oslagbar robotdans. Det ska bli fint att få återse honom i vår.

Sen kramade vi honom och han gick iväg med sin stora ryggsäck, och jag tittade på Oxana (som Moses har haft nån slags flört med under hela tiden) och frågade "Are you OK, babe?" "Yes" sa hon snabbt, vände sig och stängde in sig på sitt rum.

Det är inte så mycket man kan göra ibland.



Den här sången är till alla underbara vänner som jag, den korta tiden på två månader till trots, lyckats få hittills på Island.
Och jag hoppas innerligt att de alla kommer tillbaka i vår, för jag bär dem allihopa i mitt hjärta.