Här på Island vaknar man upp och sträcker på sig, sveper täcket om sig en gång till för man känner lite hur det drar i rummet. Det är knäpptyst utanför, så sträcker man upp sitt rufsiga huvud lagom så man kan se ut över fönsterkarmen. Då ser man att allt är täckt i ett decimetertjockt lager snö och det kommer bara mer och mer hela tiden. Stora flingor. Det är spännande att bo på ett ställe där man aldrig vet hur det ska se ut utanför, där vädret ändras var 3e timme. Att inte tycka om det är väldigt svårt.
Valtrippen blev av igår! Jag och Oxana packade ner några flaskor vatten och några mackor, gick upp till Solborg (skolbyggnaden) och där mötte vi de andra utbytesstudenterna, alla såg ut som michelingubbar för de hade så mycket tjocka kläder på sig. Dock skulle vi kunna ha haft på oss lika mycket till, fick vi komma att lära oss...
Några isländska studenter åkte med oss och skjutsade oss till båten. Vyerna man ser bara när man åker bil någonstans här gör en helt andfådd, kan aldrig se hur man någonsin skulle tröttna på detta oerhört vackra landskap.
Väl framme vid båten så tyckte jag att det såg ut att vara en väldigt liten båt med tanke på hur många vi var som skulle åka, men alla fick plats utan problem. Det var mulet i början, men sen började det lätta. Direkt när vi lämnade kajen så såg folk en vikval! Jag hörde hur alla flämtade och tjoade flera gånger i rad, men jag han inte med att se den. Jag hade nästan gett upp då båten började köra ut igen, men då, långt borta och snabbt som ögat, såg jag en mörk rygg titta upp över vattnet. Kände mig som Susanne 5 år första gången på en djurpark. Med tanke på att den bara var uppe någon sekund så var det svårt att får en bild på det.
Men färden ut till mer öppna vatten där knölvalarna skull befinna sig var helt magnifik. Det känns som om jag sliter ut alla superlativ och adjektiv, men det finns inget annat att göra när man pratar om hur det ser ut här på Island. Jag säger inget mer, ni får se själva.
Tokiga islandshästar betar farligt nära kanten. Lite senare såg vi ett gäng får med ännu mindre självbevarelsedrift, men de verkade vara vana vid att leva "on the edge".
Jag började bli kallare och kallare på båten, men lyckligtvis hade Steve och Guthrie med sig en extra vindjacka till mig (plus vindbyxor och varma strumpor, de verkar räkna in mig i allt de gör. Så himla omtänksamma) så blev det bättre. Dock kände jag att tårna började tappa all känsel, men det var inte mycket att göra åt. Men det serverades på kaffe och kaka på båten, så man kunde värma upp mavven lite.
Marieke och jag försökte hålla värmen! Hon och hennes pojkvän Nikolas kommer från Tyskland men båda pratar jättebra svenska. Marieke var i Sverige för nåt år sen, då jobbade hon som guide och hundförare uppe i norraste norr. Tycker det är skithäftigt att en ung tjej som inte känner en kotte i Sverige åker upp till Lappland och utan större erfarenhet tar ett jobb som hundförare där man får jobba häcken av sig, skotta snö varje dag i extrem kyla samt bossa över en massa hundar och se efter turister.
Väntar på valarna i mössan som jag fick av Herb, Moses polare som var på besök. Den var varm i alla fall!Efter mycket lång färd mot horisonten sån började vi till slut se de där små puffarna av vatten långt borta som betyder att knölvalarna är där och hämtar luft. De var tre stycken i en liten flock, och vi tog oss närmare. Fast det är svårt att veta var de är exakt, för efter de varit uppe och hämtat luft så dyker de ju ner igen och stannar där i 6-7 minuter, och då kan du ju dyka upp nån helt annanstans.
MEN! Precis då såg såg vi dem! Knölvalar lyfter ju alltid upp stjärtfenan ovanför vattnet innan de dyker, så det var lätt att se dem.
Naturligtvis bröt hela båten hela tiden ut i jubel och tillrop som om vi vore fjortisar på en Backstreet Boyskonsert. "THERE IT IS, LOOK LOOK!!!" Härligt att 20 vuxna mänskor kan bli så till sig i trasorna av ett däggdjur i sin naturliga miljö.
Det var verkligen en fantastisk känsla att se så stora djur som man bara läst om förut, och att inte göra det på nån djurpark. Att vi får komma till dem, på en blåsig jävla båt iklädda ylle upp till tänderna, hackandes tänder och med isklumpar till fötter. Fantastiska vackra djur.
Efter det drog vi och fiskade torsk, det var hur lätt som helst, det nappade direkt. I med reven, sen inte ens nån minut senare var det bara att dra upp den!
Dustin med sin fisk. Det är svårt att fattar att det är torsk, för den är så himla röd, ser nästan ut som nån slags karp. Men tydligen är det en slags alg som de äter som gör att de blir röda.
Rensning direkt på båten! Islänningar är grymma med kniven. Haldor, i svart mössa närmast kameran, verkade ha rensat fick innan han lärde sig gå. Snabbt och lätt skar han ut fina feta filéer av vitt kött, han fick det att se så himla enkelt ut. Och några av filéerna tog vi hem och lagade i ugnen, härligt att äta nyfångad fisk som man inte behöver köpa i en affär.
En iskall men underbar dag på sjön var det i alla fall. Vi stack hem till Steve och Guthrie och lagade fisken, sen gick Oxana och jag hem strax innan 12. Det var nog längesen jag somnade så snabbt.
Nu ska jag plugga Development Economics, för det ikväll är det fiesta och det måste man försöka göra sig förtjänt av.
Ses!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar