Magda åkte hem i tisdags, Akureyri blir bara mindre och mindre.
Jag bokade om min flygbiljett hem förra veckan, för min sista uppsats ska in den 8e, vilket även är datumet då jag har mitt sista prov. Inte så stor mening att stanna mycket längre än så, så söndagen den 13e åker jag hem. Tar flyget från Akureyri vid 10 på morgonen, sen från Reykjavík några timmar senare. Väl framme i Köpenhamn blir det för sent för att ta tåget hem till Karlskrona, så jag åker till Lund och sover hos Afsaneh. Det ska bli så otroligt fantastiskt fint att få se henne igen, och alla andra, att få vara hos folk som känner en igen. Och få en kram, jag är totalt försummad vad det gäller fysisk kontakt. Kan inte minnas när nån rörde mig annat vad det gäller att skaka hand senast. Jag kommer sitta som klistrad på alla vänner och familjen när jag kommer hem. Susanne a.k.a blodigelplåstret.
Så kommer mamma ha hängt upp julängeln i mitt fönster när jag kommer hem, som hon alltid gör. Och kalendern i trappan, och trästjärnorna i köksfönstren. Och bäddat med nya lakan i min säng. Min pyttelilla obekväma 90-säng, jag har nog aldrig längtat mer efter den. Sängen jag har nu är nog 140, för stor, man ligger hoprullad i en liten boll i vänstra hörnet.
Så jag uppehåller mig med massa annat fram tills dess, skriver uppsats, hade satt ett datum för mig själv i huvudet, men jag ligger lite efter. Å andra sidan skrev jag 800 ord idag, så jag kanske kan komma ikapp trots allt, vi får se.
Imorgon ska jag in till stan, fixa bankärenden och gymma, för det har jag inte gjort sen i onsdags. Ska ta med mig bikinin äntligen och undersöka poolen på taket. Det är få ställen det är så bekvämt att vara ensam på som på gymmet! Eller, det är ju alltid folk där, men det är ju en slags outtalad kollektiv stämning där alla sköter sitt, tillsammans. Man interagerar inte med varandra, men alla är med på det, så man känner sig aldrig ensam.
Jag gjorde 96 köttbullar i fredags, för vi hade julmiddag i ett av studenthusen, det var trevligt, sen drog vi ut och drack öl en runda, det var ännu bättre. Har blivit kompis med en av Magdas killes kompisar, Agnes (en till Agnes, men islänning istället för kanadensare) så jag försöker träffa henne så ofta jag kan, för hon är supergo. 20 år gammal med en 2,5 år gammal son som är helt ljuvlig. Hennes kille är 21. Många här har barn, i ung ålder, många studenter som är yngre än jag har små familjer. Det är inte vad jag är van vid hemifrån, där vi alla på nåt sätt känner att vi måste ha utbildning, hus, jobb, fast partner och pengar för att klara av att skaffa barn. Islänningarna verkar inte bära på den där världsomvändande paniken som vi har vad det gäller att få barn, vi verkar bara tänka på oåterkalleligt massivt ansvar som om det vore en fotboja. Men inte islänningarna, det är befriande att se.
Sömnen har börjat komma tillbaka i större doser, det är skönt när den gör det. Och eftersom jag vill vakna innan elva imorgon får jag avsluta nu, borsta min tand och tvätta min nos.
Sov gott!
söndag 29 november 2009
onsdag 18 november 2009
Sweet disposition
Vinter har kommit till Akureyri, vi har snö på gatorna igen och den här gången känns det som om kylan är här för att stanna.
Man får se till att försöka hålla värmen på något sätt. Jag införskaffade mig en vinterjacka från North66 för det syftet för några dagar sen, den är taxfree och har fickor på framsida, baksida, ärmar, insida, samt rävpäls runt kragen. Den är stl S. Topshopjeansen jag köpte i Reykjavík i stl 10 är redan för stora. Jag blir mindre och mindre hela tiden.
Jag får nog muskler nu i alla fall, för jag har börjat använda gymkortet som jag vann på Halloweenfesten. Gymmet byggdes 2006 (innan krisen = massa resurser) och är beläget precis nere vid fjorden, så när man springer uppvärmningen kan man titta ut över vattnet. Det är så hightech att man inte har ett passerkort när man kommer in, man scannar sina ögon. Tittar mot en orange ljuspunkt, är man för långt fram så blir man korrigerad "Please move your head backwards" av en datoriserad kvinnoröst. I duschrummen är det ännu värre, där styrs vattnet av en rörelsesensor. Ibland kan det var lite svårt att få den att reagera, så då står man där, naken och svettig med strumpludd mellan tårna och tuttarna i vädret och vevar som en väderkvarn med armarna. Det brukar funka till slut.
Jag har alltid avskytt gym innan, och har aldrig haft förståelse för folk som deklarerar sin kärlek till det jag innan tyckte bara verkade vara en samlingsplats för självgoda hurtbullar som inte kunde hitta nåt mer kreativt att göra av sin tid än att stå och beundra sina biceps i en spegel efter att ha lyft skrot i några timmar. Jag såg vare sig det roliga i att anstränga kroppen i onödan eller att flåsa halvdöd på en träningscykel i grupp. Det kanske mest var för att jag hade så pass dålig kondition då, så att varje minut på löpbandet var en oerhörd ansträngning. Nu springer jag 20 minuter i sträck utan problem, vilket nog hade vart en omöjlighet för ett halvår sen. Och jag måste kapitulera och säga att, ja, det är en ganska fantastisk känsla att upptäcka vad ens kropp faktiskt kan göra, och hur snabbt man bygger upp sin egen styrka och kondition.
Nästan 2 timmar varannan dag har jag spenderat därinne sen jag började gå dit, och det tänker jag fortsätta med.
Förövrigt har jag, sen jag var 20 tror jag, alltid haft en plan att "komma igång" innan jag blir 25. Och det är ju skitlätt att säga 5 år innan och sen bara skjuta framför sig år efter år och hoppas att framtida Susanne nån gång ska ta tag i det. Det var nog en jäkla tur jag vann det där gymkortet, annars hade jag nog inte tagit tag i det förrän i mars nån gång.
Sen är det ju skönt att ha något att göra om dagarna, har bara 2 lektioner kvar nu(tisdag fm och onsdag fm nästa vecka), sen ingenting tills jag åker hem. Gymmet tar lite av tiden, uppsatsen som ska in 8e december tar lite den också, men i övrigt får man mycket över här. För första gången på flera veckor har jag inte en massa som upptar mitt huvud längre. Alla i Polar law åkte hem för över en månad sen, jag har knappt någon lektionstid kvar, och inte oerhört många saker att distrahera mig med i denna lilla stad längre. Och det är väl första gången sen i september som jag inte kör på blint utan kan stanna upp ett tag. Så jag märker att en massa som jag trodde att jag hade klarat av gör sig påmint och visar sig vara långt ifrån färdighanterat. Sen är det väl jävligt mycket svårare att ta sig igenom någonting som helst när man inte kan ge sig själv rätten att vara ledsen, när man inte tycker att man förtjänar att ens göra nåt anspråk på den känslan. Man känner bara att man måste ta ansvar för sina beslut, och att det på nåt sätt innebär att man ska vara konstant resolut stark och tålmodig. Så då går man runt med locket på för man är för korkad för att inse vad som är bäst för en själv, så får man vänta tills man ha tid att hämta andan och börja reagera och hantera allt då istället, som nu.
Man är alltid ensam i såna här saker. Alltid, alltid. Det är aldrig enkelt och det är inte meningen att det ska vara det heller.
Man får se till att försöka hålla värmen på något sätt. Jag införskaffade mig en vinterjacka från North66 för det syftet för några dagar sen, den är taxfree och har fickor på framsida, baksida, ärmar, insida, samt rävpäls runt kragen. Den är stl S. Topshopjeansen jag köpte i Reykjavík i stl 10 är redan för stora. Jag blir mindre och mindre hela tiden.
Jag får nog muskler nu i alla fall, för jag har börjat använda gymkortet som jag vann på Halloweenfesten. Gymmet byggdes 2006 (innan krisen = massa resurser) och är beläget precis nere vid fjorden, så när man springer uppvärmningen kan man titta ut över vattnet. Det är så hightech att man inte har ett passerkort när man kommer in, man scannar sina ögon. Tittar mot en orange ljuspunkt, är man för långt fram så blir man korrigerad "Please move your head backwards" av en datoriserad kvinnoröst. I duschrummen är det ännu värre, där styrs vattnet av en rörelsesensor. Ibland kan det var lite svårt att få den att reagera, så då står man där, naken och svettig med strumpludd mellan tårna och tuttarna i vädret och vevar som en väderkvarn med armarna. Det brukar funka till slut.
Jag har alltid avskytt gym innan, och har aldrig haft förståelse för folk som deklarerar sin kärlek till det jag innan tyckte bara verkade vara en samlingsplats för självgoda hurtbullar som inte kunde hitta nåt mer kreativt att göra av sin tid än att stå och beundra sina biceps i en spegel efter att ha lyft skrot i några timmar. Jag såg vare sig det roliga i att anstränga kroppen i onödan eller att flåsa halvdöd på en träningscykel i grupp. Det kanske mest var för att jag hade så pass dålig kondition då, så att varje minut på löpbandet var en oerhörd ansträngning. Nu springer jag 20 minuter i sträck utan problem, vilket nog hade vart en omöjlighet för ett halvår sen. Och jag måste kapitulera och säga att, ja, det är en ganska fantastisk känsla att upptäcka vad ens kropp faktiskt kan göra, och hur snabbt man bygger upp sin egen styrka och kondition.
Nästan 2 timmar varannan dag har jag spenderat därinne sen jag började gå dit, och det tänker jag fortsätta med.
Förövrigt har jag, sen jag var 20 tror jag, alltid haft en plan att "komma igång" innan jag blir 25. Och det är ju skitlätt att säga 5 år innan och sen bara skjuta framför sig år efter år och hoppas att framtida Susanne nån gång ska ta tag i det. Det var nog en jäkla tur jag vann det där gymkortet, annars hade jag nog inte tagit tag i det förrän i mars nån gång.
Sen är det ju skönt att ha något att göra om dagarna, har bara 2 lektioner kvar nu(tisdag fm och onsdag fm nästa vecka), sen ingenting tills jag åker hem. Gymmet tar lite av tiden, uppsatsen som ska in 8e december tar lite den också, men i övrigt får man mycket över här. För första gången på flera veckor har jag inte en massa som upptar mitt huvud längre. Alla i Polar law åkte hem för över en månad sen, jag har knappt någon lektionstid kvar, och inte oerhört många saker att distrahera mig med i denna lilla stad längre. Och det är väl första gången sen i september som jag inte kör på blint utan kan stanna upp ett tag. Så jag märker att en massa som jag trodde att jag hade klarat av gör sig påmint och visar sig vara långt ifrån färdighanterat. Sen är det väl jävligt mycket svårare att ta sig igenom någonting som helst när man inte kan ge sig själv rätten att vara ledsen, när man inte tycker att man förtjänar att ens göra nåt anspråk på den känslan. Man känner bara att man måste ta ansvar för sina beslut, och att det på nåt sätt innebär att man ska vara konstant resolut stark och tålmodig. Så då går man runt med locket på för man är för korkad för att inse vad som är bäst för en själv, så får man vänta tills man ha tid att hämta andan och börja reagera och hantera allt då istället, som nu.
Man är alltid ensam i såna här saker. Alltid, alltid. Det är aldrig enkelt och det är inte meningen att det ska vara det heller.
tisdag 10 november 2009
Halloween, fotosession och second handkläder.
Nu har jag knappt skrivit på 2 veckor, det blir så ibland när man har mycket i huvet och ännu mer på schemat. Fast just nu är schemat väldigt tomt, så nu har jag tid att skriva nästan hur mycket som helst.
Som sagt, förförra veckan var väldigt deppig. Oxana, Magda och jag har umgåtts mycket, för att inte gå ner oss för mycket, och det har gått rätt så bra.
Jag har dessutom börjat hänga lite med Becks, en tjej jag träffat på på Karolína, vi fikar och jag spöar henne i isländska kortspel som hon lär mig, det är roligt.
Sista helgen i oktober var det ju allhelgona, eller Halloween som den amerikanska sed några av oss skandinavier faktiskt anammat kallas, och den firades med buller och bång. Jag hade prov i Continental Law i fredags, och jisses vad det kändes som om det sket sig(visade sig dock idag att jag klarat kursen med 7,5 av 10 i betyg, är väldigt nöjd. Har klarat alla kurser hittills med den poängen. Är ju ingen A-student direkt, men det går definitivt bättre här än det gör hemma i Sverige vad det gäller pluggandet) så jag gick och muttrade för mig själv och försökte fundera ut hur jag bäst skulle bygga min halloweenkostym, som jag funderat på i några dagar.
Jag hade idén att gå som Ripley i Alien 3, precis när hon dör och en alien hoppar ut ur bröstet på henne. Så jag gick till Penninn först, hittade röd akrylfärg, maskeringstejp, lim, ståltråd och vattenfärg där. Sen gick jag till Netto, köpte en brun t-shirt, och sen drog jag hem, samlade ihop de gamla gratistidningarna i köket och gick in till mitt rum och började skapa.
Det tog fyra timmar, först att bygga monstret, sen klippa av ärmarna samt sy in t-shirten och "bloda ner" den, sen ta på mig den för att till sist med maskeringstejp fästa monstret under bysten. Sådär blev resultatet:
(De röda stjärnorna var inte en del av min outfit, Magda ville pynta mig lite)
Till saken hör att jag först gjorde monstret lite för lång i kroppen liksom, så när jag reste mig upp efter att ha satt fast den så såg det ut som en erigerad röd penis tittade ut under mina bröst. Jag gick in till Oxana, och frågade "Ox, does this look like a penis?", och herre min je, jag har aldrig sett denna människa skratta så mycket. Hon kiknade, slog sig på knäna, grät och ramlade till slut ner i golvet. Bokstavligen ramlade ner på golvet. "OK, that's not exactly the reaction I was hoping for..." sa jag, och gick in på rummet igen för att modifiera.
Oxana kom in efter fem minuter, grät lite till av skratt ("PLEAAAASE Susanne, keep it like that!"), men efter att ha klippt ner kroppen på monstret lite så blev resultatet som ni ser ovan.
Helt OK!
Tydligen var det ett bra koncept visade det sig när vi sen gick till Kaffi Akureyri, där det för övrigt var Burnsponsrad kväll, vilket innebar gratis drinkar tills all Burn tog slut (det gjorde de inte). Alla där var mer eller mindre utklädda, jag såg Alexander DeLarge, Poison Ivy och Superwoman bland andra, och jag fick både skratt och flertalet komplimanger för min dräkt.
När jag gick på toaletten mötte jag Mia Wallace, som fixade till sin outfit genom att lägga lite extra florsocker under näsan. Hon var med i kvällens jury och sa att jag befann mig i topp 4 av favoriterna för kvällen. Jag blev glatt överraskad, då jag inte ens visste att det förelåg nån tävling över huvud taget.
Efter en halvtimme och några Burndrinkar senare så var det prisutdelning. Domarna gick upp på scen, alla blev tysta, lamporna tändes och efter en trumvirvel så började de prata på lite halvkass engelska för att ropa upp vinnaren. Jag började applådera tillsammans med alla andra och se mig omkring, varpå jag upptäckte att alla kollade på mig. "Ripley!" ropade de ut i mikrofonen igen, och tjejen bredvid mig väste "IT'S YOU!" Jag snubblade förvånad upp på scen och mottog mitt pris, ett månadskort på nya gymmet i stan, fullkomligt överraskad och otroligt förvånad och glad. Jag som aldrig brukar vinna! Så nu får jag se till att komma i form som Ripley också, inte bara se ut som henne. Det var en fantastisk kväll, alla kom fram och ville hälsa på monstret. Jag var röd och öm efter tejpen i två dagar efteråt, men jisses, det var det värt.
Sen har jag mest pluggat och läst på i veckorna, skrivit på mina uppsatser och försökt hitta relevanta källor till dem. Är i stort sett klar med en som ska in imorgon, känns skönt. Efter den har jag bara Development Economics-uppsatsen kvar, men den ser jag verkligen fram emot att skriva. Funderar på att ta samma ämne som C-uppsats om man får, bara fördjupa den ännu mer.
I helgen kom Peter hit, fotografen jag träffade i Reykjavík under Airwavesfestivalen. Vi umgicks hela dagen, fikade på förmiddagen i några timmar, sen gick vi till simhallen och fotade, för han hade några idéer om bilder i vatten som han ville testa. Han jobbar som landskapsfotograf annars, men har på grund av eget intresse nyligen börjat fotografera porträtt. Jag tyckte det var skitkul att hjälpa honom med det, och var så himla tacksam att en så duktig fotograf ville åka hela vägen hit för att ta bilder, men han verkade ännu mer tacksam än vad jag var. Han tog över 250 bilder, men jag har hittills bara fått några mailade till mig. Här är de:
(Jag önskar man kunde animera denna, så jag viftade med öronen som en liten flodhäst.) Man kan se hur jag börjar bli lite rödögd här, för vi tog en massa bilder där jag precis kommer ut ur vattnet och det rinner av mig, men ingen av dem blev bra. Det är ganska svårt att försöka släppa ut andan och lyckas med att inte se ut som om man har några kromosomer extra. Så vi övergick till bilder där jag fick hålla mig stilla istället.
Snodde ett bord för några gäster i nån minut på Bláa Kannan så Peter kunde få några bilder genom fönstret. 
De har oerhört sköna vattenjetstrålar på simhallen, man kan sitta under dem och få en rejäl ryggmassage. Eller luta huvudet mot dem, så det ser ut som om man har en påfågelstjärt av vatten. Även här var det svårt att se bra ut, för jag var tvungen att försöka se helt oberörd ut av allt vatten som hamnade i min näsa, mun och ögon.
Denna tog vi inne på konstmuseet, de hade en utställning och några av verken bestod av fina dubbelspeglar. Ett plus att de hade väldigt bra ljussättning där inne.
Jag blir återigen otroligt imponerad över Peter och hans kamera, jag tycker bilderna är helt underbara. Det finns några till som är svartvita i profil som jag tyckte väldigt mycket om. Hoppas han mailar över dem, jag är lite orolig över att han inte tyckte skärpan blev tillräckligt bra och ska ha slängt bilderna. Det är en väldigt kräsen karl.
På kvällen på lördagen gick vi ut en runda och dansade, Peters kompis Maggie kom med, det blev en bra kväll. Det blir många bra kvällar här.
Idag var jag på Röda Korset med Magda, hittade gympaskor i bra skick, samt träningsbyxor och tre fina långärmade tröjor(en i kashmiiiir), allt för 1000ISK (typ 60 spänn), så jag är nöjd.
Ja, efter två dagar inne på mitt rum har jag idag tagit mig till skolans bibliotek, shoppat 2nd hand, sen fikat på Bláa Kannan med Magda, därefter pluggat med henne fram till klockan åtta. Jag trodde jag höll på att bli galen igår, det kändes som om jag höll på att bli sinnessjuk av att sitta ensam framför datorn en kväll till. Efter att alla studenter från Polar Law åkt, så har jag mest bara Oxana att umgås med. Och hon är inte den mest sociala personen på Island direkt. Jag tycker jättemycket om henne och hon är en fin vän, men ibland är det lite jobbigt med nån som aldrig själv tar initiativ eller föreslår att man ska hitta på något. Så jag är glad att Magda är kvar också, dock åker ju hon också om två veckor. Himla tråkigt. Meeeen alla kommer ju tillbaka i vår, tack och lov! Kommer bli så himla underbart kul att få se alla igen och ha alla samlade, kan knappt bärga mig.
Tills dess attacksocialiserar jag med folk. Kommer snart bli känd som den galna skalliga tanten utanför Netto som pratar med alla. Ja ja, om det ger mig lite nya kompisar så är det en risk jag är redo att ta. Fy fan för att vara ensam när det är mörkt och kallt.
Nu ska jag ta mig en macka och skriva klart min bibliografi för uppsatsen. Tjarå!
Som sagt, förförra veckan var väldigt deppig. Oxana, Magda och jag har umgåtts mycket, för att inte gå ner oss för mycket, och det har gått rätt så bra.
Jag har dessutom börjat hänga lite med Becks, en tjej jag träffat på på Karolína, vi fikar och jag spöar henne i isländska kortspel som hon lär mig, det är roligt.
Sista helgen i oktober var det ju allhelgona, eller Halloween som den amerikanska sed några av oss skandinavier faktiskt anammat kallas, och den firades med buller och bång. Jag hade prov i Continental Law i fredags, och jisses vad det kändes som om det sket sig(visade sig dock idag att jag klarat kursen med 7,5 av 10 i betyg, är väldigt nöjd. Har klarat alla kurser hittills med den poängen. Är ju ingen A-student direkt, men det går definitivt bättre här än det gör hemma i Sverige vad det gäller pluggandet) så jag gick och muttrade för mig själv och försökte fundera ut hur jag bäst skulle bygga min halloweenkostym, som jag funderat på i några dagar.
Jag hade idén att gå som Ripley i Alien 3, precis när hon dör och en alien hoppar ut ur bröstet på henne. Så jag gick till Penninn först, hittade röd akrylfärg, maskeringstejp, lim, ståltråd och vattenfärg där. Sen gick jag till Netto, köpte en brun t-shirt, och sen drog jag hem, samlade ihop de gamla gratistidningarna i köket och gick in till mitt rum och började skapa.
Det tog fyra timmar, först att bygga monstret, sen klippa av ärmarna samt sy in t-shirten och "bloda ner" den, sen ta på mig den för att till sist med maskeringstejp fästa monstret under bysten. Sådär blev resultatet:
(De röda stjärnorna var inte en del av min outfit, Magda ville pynta mig lite)Till saken hör att jag först gjorde monstret lite för lång i kroppen liksom, så när jag reste mig upp efter att ha satt fast den så såg det ut som en erigerad röd penis tittade ut under mina bröst. Jag gick in till Oxana, och frågade "Ox, does this look like a penis?", och herre min je, jag har aldrig sett denna människa skratta så mycket. Hon kiknade, slog sig på knäna, grät och ramlade till slut ner i golvet. Bokstavligen ramlade ner på golvet. "OK, that's not exactly the reaction I was hoping for..." sa jag, och gick in på rummet igen för att modifiera.
Oxana kom in efter fem minuter, grät lite till av skratt ("PLEAAAASE Susanne, keep it like that!"), men efter att ha klippt ner kroppen på monstret lite så blev resultatet som ni ser ovan.
Helt OK!
Tydligen var det ett bra koncept visade det sig när vi sen gick till Kaffi Akureyri, där det för övrigt var Burnsponsrad kväll, vilket innebar gratis drinkar tills all Burn tog slut (det gjorde de inte). Alla där var mer eller mindre utklädda, jag såg Alexander DeLarge, Poison Ivy och Superwoman bland andra, och jag fick både skratt och flertalet komplimanger för min dräkt.
När jag gick på toaletten mötte jag Mia Wallace, som fixade till sin outfit genom att lägga lite extra florsocker under näsan. Hon var med i kvällens jury och sa att jag befann mig i topp 4 av favoriterna för kvällen. Jag blev glatt överraskad, då jag inte ens visste att det förelåg nån tävling över huvud taget.
Efter en halvtimme och några Burndrinkar senare så var det prisutdelning. Domarna gick upp på scen, alla blev tysta, lamporna tändes och efter en trumvirvel så började de prata på lite halvkass engelska för att ropa upp vinnaren. Jag började applådera tillsammans med alla andra och se mig omkring, varpå jag upptäckte att alla kollade på mig. "Ripley!" ropade de ut i mikrofonen igen, och tjejen bredvid mig väste "IT'S YOU!" Jag snubblade förvånad upp på scen och mottog mitt pris, ett månadskort på nya gymmet i stan, fullkomligt överraskad och otroligt förvånad och glad. Jag som aldrig brukar vinna! Så nu får jag se till att komma i form som Ripley också, inte bara se ut som henne. Det var en fantastisk kväll, alla kom fram och ville hälsa på monstret. Jag var röd och öm efter tejpen i två dagar efteråt, men jisses, det var det värt.
Sen har jag mest pluggat och läst på i veckorna, skrivit på mina uppsatser och försökt hitta relevanta källor till dem. Är i stort sett klar med en som ska in imorgon, känns skönt. Efter den har jag bara Development Economics-uppsatsen kvar, men den ser jag verkligen fram emot att skriva. Funderar på att ta samma ämne som C-uppsats om man får, bara fördjupa den ännu mer.
I helgen kom Peter hit, fotografen jag träffade i Reykjavík under Airwavesfestivalen. Vi umgicks hela dagen, fikade på förmiddagen i några timmar, sen gick vi till simhallen och fotade, för han hade några idéer om bilder i vatten som han ville testa. Han jobbar som landskapsfotograf annars, men har på grund av eget intresse nyligen börjat fotografera porträtt. Jag tyckte det var skitkul att hjälpa honom med det, och var så himla tacksam att en så duktig fotograf ville åka hela vägen hit för att ta bilder, men han verkade ännu mer tacksam än vad jag var. Han tog över 250 bilder, men jag har hittills bara fått några mailade till mig. Här är de:
(Jag önskar man kunde animera denna, så jag viftade med öronen som en liten flodhäst.) Man kan se hur jag börjar bli lite rödögd här, för vi tog en massa bilder där jag precis kommer ut ur vattnet och det rinner av mig, men ingen av dem blev bra. Det är ganska svårt att försöka släppa ut andan och lyckas med att inte se ut som om man har några kromosomer extra. Så vi övergick till bilder där jag fick hålla mig stilla istället.
Snodde ett bord för några gäster i nån minut på Bláa Kannan så Peter kunde få några bilder genom fönstret. 
De har oerhört sköna vattenjetstrålar på simhallen, man kan sitta under dem och få en rejäl ryggmassage. Eller luta huvudet mot dem, så det ser ut som om man har en påfågelstjärt av vatten. Även här var det svårt att se bra ut, för jag var tvungen att försöka se helt oberörd ut av allt vatten som hamnade i min näsa, mun och ögon.
Denna tog vi inne på konstmuseet, de hade en utställning och några av verken bestod av fina dubbelspeglar. Ett plus att de hade väldigt bra ljussättning där inne.Jag blir återigen otroligt imponerad över Peter och hans kamera, jag tycker bilderna är helt underbara. Det finns några till som är svartvita i profil som jag tyckte väldigt mycket om. Hoppas han mailar över dem, jag är lite orolig över att han inte tyckte skärpan blev tillräckligt bra och ska ha slängt bilderna. Det är en väldigt kräsen karl.
På kvällen på lördagen gick vi ut en runda och dansade, Peters kompis Maggie kom med, det blev en bra kväll. Det blir många bra kvällar här.
Idag var jag på Röda Korset med Magda, hittade gympaskor i bra skick, samt träningsbyxor och tre fina långärmade tröjor(en i kashmiiiir), allt för 1000ISK (typ 60 spänn), så jag är nöjd.
Ja, efter två dagar inne på mitt rum har jag idag tagit mig till skolans bibliotek, shoppat 2nd hand, sen fikat på Bláa Kannan med Magda, därefter pluggat med henne fram till klockan åtta. Jag trodde jag höll på att bli galen igår, det kändes som om jag höll på att bli sinnessjuk av att sitta ensam framför datorn en kväll till. Efter att alla studenter från Polar Law åkt, så har jag mest bara Oxana att umgås med. Och hon är inte den mest sociala personen på Island direkt. Jag tycker jättemycket om henne och hon är en fin vän, men ibland är det lite jobbigt med nån som aldrig själv tar initiativ eller föreslår att man ska hitta på något. Så jag är glad att Magda är kvar också, dock åker ju hon också om två veckor. Himla tråkigt. Meeeen alla kommer ju tillbaka i vår, tack och lov! Kommer bli så himla underbart kul att få se alla igen och ha alla samlade, kan knappt bärga mig.
Tills dess attacksocialiserar jag med folk. Kommer snart bli känd som den galna skalliga tanten utanför Netto som pratar med alla. Ja ja, om det ger mig lite nya kompisar så är det en risk jag är redo att ta. Fy fan för att vara ensam när det är mörkt och kallt.
Nu ska jag ta mig en macka och skriva klart min bibliografi för uppsatsen. Tjarå!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)