Sweet disposition

Vinter har kommit till Akureyri, vi har snö på gatorna igen och den här gången känns det som om kylan är här för att stanna.
Man får se till att försöka hålla värmen på något sätt. Jag införskaffade mig en vinterjacka från North66 för det syftet för några dagar sen, den är taxfree och har fickor på framsida, baksida, ärmar, insida, samt rävpäls runt kragen. Den är stl S. Topshopjeansen jag köpte i Reykjavík i stl 10 är redan för stora. Jag blir mindre och mindre hela tiden.
Jag får nog muskler nu i alla fall, för jag har börjat använda gymkortet som jag vann på Halloweenfesten. Gymmet byggdes 2006 (innan krisen = massa resurser) och är beläget precis nere vid fjorden, så när man springer uppvärmningen kan man titta ut över vattnet. Det är så hightech att man inte har ett passerkort när man kommer in, man scannar sina ögon. Tittar mot en orange ljuspunkt, är man för långt fram så blir man korrigerad "Please move your head backwards" av en datoriserad kvinnoröst. I duschrummen är det ännu värre, där styrs vattnet av en rörelsesensor. Ibland kan det var lite svårt att få den att reagera, så då står man där, naken och svettig med strumpludd mellan tårna och tuttarna i vädret och vevar som en väderkvarn med armarna. Det brukar funka till slut.
Jag har alltid avskytt gym innan, och har aldrig haft förståelse för folk som deklarerar sin kärlek till det jag innan tyckte bara verkade vara en samlingsplats för självgoda hurtbullar som inte kunde hitta nåt mer kreativt att göra av sin tid än att stå och beundra sina biceps i en spegel efter att ha lyft skrot i några timmar. Jag såg vare sig det roliga i att anstränga kroppen i onödan eller att flåsa halvdöd på en träningscykel i grupp. Det kanske mest var för att jag hade så pass dålig kondition då, så att varje minut på löpbandet var en oerhörd ansträngning. Nu springer jag 20 minuter i sträck utan problem, vilket nog hade vart en omöjlighet för ett halvår sen. Och jag måste kapitulera och säga att, ja, det är en ganska fantastisk känsla att upptäcka vad ens kropp faktiskt kan göra, och hur snabbt man bygger upp sin egen styrka och kondition.
Nästan 2 timmar varannan dag har jag spenderat därinne sen jag började gå dit, och det tänker jag fortsätta med.
Förövrigt har jag, sen jag var 20 tror jag, alltid haft en plan att "komma igång" innan jag blir 25. Och det är ju skitlätt att säga 5 år innan och sen bara skjuta framför sig år efter år och hoppas att framtida Susanne nån gång ska ta tag i det. Det var nog en jäkla tur jag vann det där gymkortet, annars hade jag nog inte tagit tag i det förrän i mars nån gång.

Sen är det ju skönt att ha något att göra om dagarna, har bara 2 lektioner kvar nu(tisdag fm och onsdag fm nästa vecka), sen ingenting tills jag åker hem. Gymmet tar lite av tiden, uppsatsen som ska in 8e december tar lite den också, men i övrigt får man mycket över här. För första gången på flera veckor har jag inte en massa som upptar mitt huvud längre. Alla i Polar law åkte hem för över en månad sen, jag har knappt någon lektionstid kvar, och inte oerhört många saker att distrahera mig med i denna lilla stad längre. Och det är väl första gången sen i september som jag inte kör på blint utan kan stanna upp ett tag. Så jag märker att en massa som jag trodde att jag hade klarat av gör sig påmint och visar sig vara långt ifrån färdighanterat. Sen är det väl jävligt mycket svårare att ta sig igenom någonting som helst när man inte kan ge sig själv rätten att vara ledsen, när man inte tycker att man förtjänar att ens göra nåt anspråk på den känslan. Man känner bara att man måste ta ansvar för sina beslut, och att det på nåt sätt innebär att man ska vara konstant resolut stark och tålmodig. Så då går man runt med locket på för man är för korkad för att inse vad som är bäst för en själv, så får man vänta tills man ha tid att hämta andan och börja reagera och hantera allt då istället, som nu.

Man är alltid ensam i såna här saker. Alltid, alltid. Det är aldrig enkelt och det är inte meningen att det ska vara det heller.