Bitterljuva Airwavesfestivalen

Jag kom för några timmar sedan tillbaka från en underbar helg i Reykjavík med Ox, Moses, Gerrit och Dustin.
"Have you ever heard about the Airwaves festival?" var något av det första Oxana någonsin sa till mig, och vi har pratat om det sen dess. Vi har gjort spellistor, pratat om banden vi vill se, om Reykjavík, funderat över hur många band man kan se på en kväll, undrat över vad man ska ta med sig, hur mycket folk som kommer komma... Inte en dag har gått den senaste månaden utan att vi pratat om hur spända vi är över att åka på festivalen.
Airwaves line up består mest av isländska band, men herre min je vad detta land har enorma resurser med talang, med tanke på hur litet det är. Och mestadels var musik delvis eller helt elektronisk, definitivt min kopp té.
Den började redan i onsdags, men eftersom vi alla pluggar så kunde vi inte åka förrän fredag runt lunch. Vi var framme vid halv 7, checkade in på vandrarhemmet som passande nog bara låg 10 minuter från alla konserter.
Det är en stadsfestival, och man går runt på olika pubar, klubbar och museer på spelningarna. De överskrider vanligtvis inte mer än 45 min, max en timme, så man får en hel fantastisk varierande buffé av ljuvlig musik på en kväll. Jag såg 12 konserter på 2 dagar!
Man träffar massa roligt folk, dansar till fötterna ramlar av, tar en öl per konsert, springer in i artister och fotografer, tappar bort varandra och hittar varandra igen.

Jag fick en så underlig känsla av Reykjavík... Det är en stor stad, med oerhört bra shopping. Vi kunde inte ens gå in i alla fina 2nd handaffärer, eller snygga lyxiga skobutiker, för de var så himla många. Och hela huvudgatan är kantad med pittoreska kaféer och charmiga pubar, små gömda dansklubbar i källarlokaler mellan husen och isländska restauranger som ligger vägg i vägg med dem. Och det första som slog mig vad hur mycket jag tyckte om denna stad, den var så vacker och det var så mycket med den som tilltalade mig, så många av de element jag letar efter i en stad. Samtidigt gav den mig en ofrånkomlig känsla av melankoli, som jag inte begrep. Det kändes som om jag hade ett förflutet där. Som om jag haft en kärlekshistoria som gick fel för flera år sen, och att jag sen kom tillbaka till det.
Jag har aldrig upplevt det innan. Det var så himla bitterljuvt. Samtidigt som jag kände mig nästan ledsen över att vara där så ville jag till varje pris stanna kvar. Som en slags olycklig kärlek.

Det hände en massa roliga fina saker där, även om jag kände mig melankolisk. På lördagen gick vi på en stor loppmarknad nere i stan, inne i en enorm lagerlokal. Så jag vandrar runt lite på egen hand därinne, provar en skinnjacka och bläddrar i lite böcker. Då kommer en gammal lodis fram till mig och börjar sluddra på isländska. Han luktar sprit och tar min arm och min hand. Jag säger "I don't understand" varpå han börjar prata engelska istället. Han tittar mig djupt in i ögonen, ser oroad ut och säger "Do you throw up too?" jag frågar vad han säger, han repeterar samma fråga. Förvirrad svarar jag "No... but I have to go now", så han blundar en stund, nickar och släpper min hand. Först efter att ha gått några meter därifrån förstår jag vad som hände. Gubben såg min rakade skalle och trodde att jag hade nån slags cancer. Han frågade om jag spydde för han trodde jag gick på cellgifter! Jag kunde inte sluta skratta.
Så ja, min nyrakade skalle drar en massa olika reaktioner till sig. Jag märkte inte så mycket av det, men Dustin hävdade att folk vände sig och om tittade när jag gick förbi. Isländska kvinnor har ofta långt vackert naturligt hår, så de är väl inte vana vid att se en ung tjej utan något alls.

Mellan två konserter igår gick jag in på en pub för att ta en kaffe. Så jag hängde i baren, lite lullig och slurpade i mig en mugg varmt koffein, när två killar kommer och beställer öl. Den ena håller i en kamera, tittar lite nyfiket på mig och berömmer mitt hår (eller avsaknad av det) och undrar om han kan ta en bild av mig, om jag inte har något emot det. Visst, säger jag. "OK, come over here, over by the slot machines" säger han. Han presenterar sig som Peter och jag får ta av mig jackan och halsduken och han slänger massa poseringskommandon åt mig och knäpper iväg. "Lift your head, more to the right. And shoot me some eyes here..." Klick, klick, klick. Ox, Moses och Dustin kommer in och undrar vad som händer, jag bara skakar på huvudet. Fotografen tycker jag har ett bra ansikte och bra ögon, och frågar om vi kan ses för att ta mer bilder nån annan gång, kanske nästa morgon. "I'm leaving for Akureyri tomorrow" svarar jag. "GREAT" säger han, "I'm going there in a couple of weeks, give me your e-mail and we can meet up for another photosession". Så vi byter nummer och e-mail, och jag går ut till mina garvande vänner med ytterligare en knasig historia i bakfickan.
Denna bild mailade han till mig idag, han verkar veta hur man gör med en Nikon.

Den första konserten vi såg var ett amerikanskt band som hette The Drums, och det var ett jävla bra första val: poppig snabb rock med en kille som spelade tamburin samtidigt som han hoppade runt som Tiger i Nalle Puh på scen, det märktes verkligen att detta band älskade att spela musik. Och det smittade av sig, vi blev så himla taggade allihop. Åh, vad det känns i hjärtat bara att tänka på det, jag skulle kunna göra om denna helg och alla fantastiska spelningar igen och igen och igen. För att inte tala om att vi missar Gusguskonserten inatt, det känns så himla bittert, men vad kan man göra. Jag får vara glad över de två dagar jag faktiskt fick på denna otroliga festival.


En av de bästa konserterna vi såg var med en kille som heter Ólafur Arnalds, ett musikaliskt underbarn, 21 år gammal och jobbar redan med projekt tillsammans med Londons symfoniorkester. Han hade två violinister och en cellist på scen, det är så härligt med närmast sprakande torra stråkar till symfoniskt svävande pianospel och datoriserade trummor, som mest märks bara som en antydan. Hela konsertlokalen var knäpptyst, det kändes som om varenda öra därinne var vässat till max, ingen ville gå miste om att ta emot en endaste ton av den här killen. Oerhört fin stämning.



Jag vet inte var det är med mig, men jag har väl tagit med min den bitterljuva känslan från Reykjavík hem. Jag har haft en fantastisk helg som jag aldrig kommer glömma, med mina fina vänner. Moses och Dustin åker snart för deras Polar Lawprogram är slut. Det kommer tillbaka i februari. Imorgon är sista kvällen med Guthrie och Steve, för det åker på tisdag. Det kanske är det jag deppar över.

Kommer gråta ögonen ur mig imorgon.